Dagen jag sökte ett sjukhus, men ankom ett annat:
Det var en regnig novembereftermiddag jag hade på agendan att ta mig mot Rosenlunds sjukhus. Nyligen hade jag fikat vid Odenplan, och skulle så ta mig nedåt mot Söder med den gröna linjen. Söder var för mig, vid den tidpunkten, fortfarande outforskad mark. Med skälvande steg klev jag av vid hållplats Skanstull och tog sedan blåbuss 2. Jag tittade ut i regnet, och uppmärksammade det första Åhléns-varuhuset, jag uppmärksammade en bro och jag uppmärksammade att nästa hållplats skulle komma att heta Rosenlund. Det hela kändes löjligt enkelt, jag steg av och befann mig i en triangel av ganska så tät trafikerad gata, en park och ett ICA Nära. Efter en stunds vandring, som så här i efterhand lär ha varit hutlöst snedvriden kom jag till en bakgård av vad som definitivt liknade ett sjukhus. Alldeles kring hörnet låg entrén, och jag läser ovanför denna en skylt på vilken det står Södersjukhuset. Då jag inte tidigare rekat med karta och kompass, vandrar jag således in genom entrén på Södersjukhuset och går fram och frågar efter vägen till Rosenlunds sjukhus. Ett odramatiskt slut på en alldeles fantastisk anekdot, inte sant?
Som ni säkerligen märker kommer detta att bli en samling memoarer av rang, som kommer säljas som turistmaterial i de tusen - ja, hundratusentals - souvenirbutiker i Gamla stan. Jag funderar fortfarande på en titel med slående kraft. Mitt förslag är:
Brännpunkt Gullmar - Korrespondanser från Ältabunkern

Mer någon annan dag.
Fridens.
1 kommentar:
Vad sade de på Sös då, när du frågade om vägen, skrattade de?
Skicka en kommentar