Dagen jag snikade åt mig sex kanelbullar i tunnelbanenätet och kalasade på under kvällen:
Det var en karg oktoberdag i den kungliga huvudstaden. I arla morgonstund anlände jag till Gullmarsplan och väntade mig ännu en tråkig tunnelbanetur upp till universitetet. Döm om min förvåning när jag såg att tidningsutdelarna från Metro stod stationerade utanför min buss med kanelbullar i högsta hugg, som de delade ut. Jag tog en bulle. Alldeles bakom stod utdelaren för City (Stockholms i särklass mest värdelösa gratistidning) och även han var vid god vigör och delade ut bullar. Jag tog en bulle. Vad skådar då mitt norra öga? Vid en annan ingång står ytterligare två utdelare och skänker kanelbullar. Nu kommer det fifiluriga; jag har sedan 2002 haft ett tvångssyndrom som gör att jag alltid måste ha med mig hårt bröd i fickan. Dagen till ära bar jag på ett knippe Wasaknäcke i en liten grön påse från apoteket. Jag trotsade mitt tvång, kastade det hårda brödet, lade ner mina två bullar i påsen och lade den i min ryggsäck. Sedan gick jag till nästa ingång och mottog ytterligare två bullar.
Sedan gick jag ner till tunnelbaneperrongen och mumsade i mig en bulle. Det började pirra lite i magen när jag anslöt till Slussen, ty visst hade det varit trevligt med ytterligare en bulle där. Tyvärr. Inte förrän jag vandrat milssträckan till universitetet stod där en vänlig sinnad själ från cafeet i A-huset - ett café vars namn jag för tillfället ej erinrar mig - och där, ja där tog jag två på raken.

Ja, det var sannerligen en spännande historia. Ikväll är jag på så gott humör, så vi tar ytterligare en anekdot:
Dagen då jag trodde att dörröppnarna på stadsbussarna hade touchscreen:
Solig augustieftermiddag i Stockholm. Jag har precis ankommit stan från ett tåg ifrån Lindesberg. Jag ska ta mig ut till Ältabunkern i Älta och kliver så på blåbuss 810. Jag åker över stor och liten tuva, jag passerar Blåsut och Skarpnäcks koloniområde med dess prunkande natursköna omgivningar, för att sedan fnissa hysteriskt åt namnet Pungpinan. Det dröjer cirka tjugofem minuter så är det dags att börja spana efter Älta Gård på hållplatslisten. Sagt och gjort, och så trycker jag in stoppknappen. Med eftertryck ger den luftigt efter. Jag reser mig från min sits och förbereder mig för avstigning. Bussen stannar, men dörren öppnas inte. Till vänster sitter en orange dosa med en stor, svart yta som jag tror är en pekskärm. Jag trycker på pekskärmen för att öppna dörren. Inget händer. Jag bultar på pekskärmen, rodnar så sakteliga. Paniken sprider sig i min späda, nittonåriga kropp. Jag kastar ett paniskt öga på chaufören som spänner ögonen i mig med förakt via backspegeln. Mitt ansiktsuttryck blir uppgivet och jag rycker på axlarna. Dörren öppnas. Frisk luft. Ännu ett fantastiskt äventyr avklarat.
Var det inte gastkramande, så säg.
Fridens.


