Anekdoter i "Stockholm som jag minns det"

I mina kommande memoarer "Stockholm som jag minns det", med första delen "Brännpunkt Gullmar", kommer en helt ny och makalös värld att öppna sig för läsaren. Här följer ytterligare några utdrag ur dem:

Dagen jag snikade åt mig sex kanelbullar i tunnelbanenätet och kalasade på under kvällen:

Det var en karg oktoberdag i den kungliga huvudstaden. I arla morgonstund anlände jag till Gullmarsplan och väntade mig ännu en tråkig tunnelbanetur upp till universitetet. Döm om min förvåning när jag såg att tidningsutdelarna från Metro stod stationerade utanför min buss med kanelbullar i högsta hugg, som de delade ut. Jag tog en bulle. Alldeles bakom stod utdelaren för City (Stockholms i särklass mest värdelösa gratistidning) och även han var vid god vigör och delade ut bullar. Jag tog en bulle. Vad skådar då mitt norra öga? Vid en annan ingång står ytterligare två utdelare och skänker kanelbullar. Nu kommer det fifiluriga; jag har sedan 2002 haft ett tvångssyndrom som gör att jag alltid måste ha med mig hårt bröd i fickan. Dagen till ära bar jag på ett knippe Wasaknäcke i en liten grön påse från apoteket. Jag trotsade mitt tvång, kastade det hårda brödet, lade ner mina två bullar i påsen och lade den i min ryggsäck. Sedan gick jag till nästa ingång och mottog ytterligare två bullar.

Sedan gick jag ner till tunnelbaneperrongen och mumsade i mig en bulle. Det började pirra lite i magen när jag anslöt till Slussen, ty visst hade det varit trevligt med ytterligare en bulle där. Tyvärr. Inte förrän jag vandrat milssträckan till universitetet stod där en vänlig sinnad själ från cafeet i A-huset - ett café vars namn jag för tillfället ej erinrar mig - och där, ja där tog jag två på raken.

Ja, det var sannerligen en spännande historia. Ikväll är jag på så gott humör, så vi tar ytterligare en anekdot:

Dagen då jag trodde att dörröppnarna på stadsbussarna hade touchscreen:

Solig augustieftermiddag i Stockholm. Jag har precis ankommit stan från ett tåg ifrån Lindesberg. Jag ska ta mig ut till Ältabunkern i Älta och kliver så på blåbuss 810. Jag åker över stor och liten tuva, jag passerar Blåsut och Skarpnäcks koloniområde med dess prunkande natursköna omgivningar, för att sedan fnissa hysteriskt åt namnet Pungpinan. Det dröjer cirka tjugofem minuter så är det dags att börja spana efter Älta Gård på hållplatslisten. Sagt och gjort, och så trycker jag in stoppknappen. Med eftertryck ger den luftigt efter. Jag reser mig från min sits och förbereder mig för avstigning. Bussen stannar, men dörren öppnas inte. Till vänster sitter en orange dosa med en stor, svart yta som jag tror är en pekskärm. Jag trycker på pekskärmen för att öppna dörren. Inget händer. Jag bultar på pekskärmen, rodnar så sakteliga. Paniken sprider sig i min späda, nittonåriga kropp. Jag kastar ett paniskt öga på chaufören som spänner ögonen i mig med förakt via backspegeln. Mitt ansiktsuttryck blir uppgivet och jag rycker på axlarna. Dörren öppnas. Frisk luft. Ännu ett fantastiskt äventyr avklarat.

Var det inte gastkramande, så säg.
Fridens.

Mina förlorade Stockholms-memoarer

Så här i väntans tider känner undertecknad att det är god tid att börja sammanfatta de två gångna terminer som tillbringades i den kungliga huvudstaden. Stockholm är på många vis en fantastisk stad, varför jag även ämnar återvända dit snarast. Det är en stad som haft en roll och betydelse i många memoarer genom åren. Vi har fått målande beskrivningar av Riddarfjärden, Västerbron och de många sluttningarna på Söder. Jag håller som bäst på att fila på mina stockholmsmemoarer, och här följer ett utdrag av dem:

Dagen jag sökte ett sjukhus, men ankom ett annat:
Det var en regnig novembereftermiddag jag hade på agendan att ta mig mot Rosenlunds sjukhus. Nyligen hade jag fikat vid Odenplan, och skulle så ta mig nedåt mot Söder med den gröna linjen. Söder var för mig, vid den tidpunkten, fortfarande outforskad mark. Med skälvande steg klev jag av vid hållplats Skanstull och tog sedan blåbuss 2. Jag tittade ut i regnet, och uppmärksammade det första Åhléns-varuhuset, jag uppmärksammade en bro och jag uppmärksammade att nästa hållplats skulle komma att heta Rosenlund. Det hela kändes löjligt enkelt, jag steg av och befann mig i en triangel av ganska så tät trafikerad gata, en park och ett ICA Nära. Efter en stunds vandring, som så här i efterhand lär ha varit hutlöst snedvriden kom jag till en bakgård av vad som definitivt liknade ett sjukhus. Alldeles kring hörnet låg entrén, och jag läser ovanför denna en skylt på vilken det står Södersjukhuset. Då jag inte tidigare rekat med karta och kompass, vandrar jag således in genom entrén på Södersjukhuset och går fram och frågar efter vägen till Rosenlunds sjukhus. Ett odramatiskt slut på en alldeles fantastisk anekdot, inte sant?

Det är ändå lite oansvarigt att lägga
två sjukhus såpass nära varandra.

Som ni säkerligen märker kommer detta att bli en samling memoarer av rang, som kommer säljas som turistmaterial i de tusen - ja, hundratusentals - souvenirbutiker i Gamla stan. Jag funderar fortfarande på en titel med slående kraft. Mitt förslag är:
Brännpunkt Gullmar - Korrespondanser från Ältabunkern



Mer någon annan dag.
Fridens.

Deras dumma anglosaxiska jul.

Just ja, lyssnade igenom julskivan "Our Christmas" imorse, en skiva där tre svenska kvinnor (Sanna Nielsen, Sonja Aldén samt Shirley Clamp) sjunger julsånger på engelsa. Grab a Snickers, säger jag bara, för det var då i sanning en mäkta trist, okänd samling låtar.

Jag ställer mig även frågande till varför man väljer att sjunga engelska julsånger. Det blir ändå bara så satans fel när vartannat ord som sipprar ut ur deras julglada käftar befläckats med svenskt uttalsmönster. Istället rekommenderar jag för svensk jul i år Amy Diamonds fakiskt mysiga julskiva, och för anglosaxofonen (eller hur man ska säga) är ju fortfarande Frank Sinatra kung av dem alla.

- Se här på våra två
helt omotiverade hundar.

Fridens.

Ibland är det kul att starta många bloggar.

Detta är sannolikt den sjätte eller sjunde bloggen som jag har äran att vara med och starta. Jag har ofta storartade planer för mina bloggar. Störst i Sverige. Välbetald, som en manlig Blondinbella. Det hela går givetvis med ens i stöpet. Jag tror att det kan bero på att jag aldrig tar bilder på dagens lunch eller dagens outfit. Eller möjligen att jag är grabb, men inte gay.

Men här på Blogspot ska jag försöka ta mig i kragen, en gång för alla. Som en komiker en gång sa: "En vacker dag när människan utrotats kommer utomjordingar att landa, och när de går igenom våra hårddiskar hittar de alla bloggar och så tittar den ene på den andre och utbrister ’Helt otroligt, varenda en av den här arten trodde att de faktiskt var viktiga!’"

För övrigt är jag väldigt fascinerad av nya Stimorol Senses. Ett paket med fjorton stycken avlånga gummiflärpar som får mig att känna mig väldigt hipp. Lite som ett paket Level när man var femton och gick på högstadiet. Billigt men samtidigt så galet käckt. Och när man spottar ut dem är de blåa!

Fridens.